Det är nu två dagar kvar tills jag sätter mig på planet mot New York, men det känns fortfarande inte verkligt. Väskorna står packade vid sängen, skrivbordet rensat, och jag fattar fortfarande inte att jag ska iväg om mindre än 48 timmar. Det går inte. Jag känner hur det bara kliar i fingrarna för ta väskan och dra nu på sekunden, men det känns så overkligt. Det kommer nog ta några veckor innan det slår mig rakt i ansiktet som en fet smäll, att jag inte får träffa alla fantastiska människor som annars är min vardag här hemma. Det känns skumt, men just nu är jag på topp. Packad och klar, redo för att dra.

Presenterna till familjen är också färdiga! Lite smått och gott som passar familjens alla medlemmar. Bakning till min host-mother, Snöarmband till familjens damer, osthyvel (jag kommer förstöra deras ost om det bara används en vanligt kniv),  en väldigt informativ bok om Sverige allt från knäckebröd till populär musik. Massa godis också såklart! Ska nog även skaffa lite djungelvrål, inte för att jag gillar det, och de kommer definitivt inte gilla det. Skoj!

Dagens möte på ambassaden var intressant… Innan jag kom in var jag hur nervös som helst, usch fy och blä. Hade glömt att ta kopior på vissa papper vilket gjorde att jag höll på att flippa som det kontrollfreak jag är.

När jag kom dit var det först en säkerhetskontroll där man fick lämna in sin mobil, den fick man då inte ha med sig in. Jag följde den gula linjen in precis som det sa, och jag började få lugnet tillbaka. ”Det var väl inte så farligt?” tänkte jag, något man inte ska tänka förens allt är helt färdigt. När jag kom in till ambassaden stod det en nummerlappsmaskin plus en säkerhetsvakt som man behövde passera innan man kunde sätta sig vid de andra 40 tysta personerna i rummet. Jag tänkte att jag bara kunde gå och ta min lapp och sätta sig, men nope. Mannen frågade hur han kunde hjälpa mig. Inte fan visste jag vad han kunde hjälpa mig med, visste knapp vad som väntade. Allt han ville höra var att jag var där för att fixa mitt visum, och där stod jag med 40 pers som lyssnade på min briljanta morgonengelska när jag började förklara varför jag var där. Jag ville bara döööö! Inte nog med att jag var döds nervös, HAN SKÄMDE UT MIG OCKSÅ. Fyfan, jag lovar att han bara gör så för förgylla sin dag och få sig ett litet skratt – svin. Fast jag skulle säkert också ha gjort så om jag jobbade där, hehe…

Aja, allt gick bra tillslut, de ställde bara tre frågor 1. Vilken stat ska du till 2. Vem betalar resan & 3. Om jag fått familj (vilket var obvious eftersom jag redan fått stat, men iaf). Efter en timme var det klarrt och jag kunde fly därifrån! Nu ska jag bara vänta tills jag får tillbaka mitt pass och mitt visum

Imorn tidigt tidigt på morgonen ska jag dra mig upp till den amerikanska ambassaden på intervju. Jag ska vara ärlig med att säga att jag är fett nervös över mitt möte, och inte nog med att jag troligen kommer behöva vänta i två timmar innan jag får komma in på intervjun… Vad kommer de fråga egentligen? Har läst på andra bloggar att de fick typ 4-5 frågor bara, men vilka frågor kommer de ställa? Tänk om jag inte kan svara på frågan! Holy shit, kommer inte kunna sova ikväll…That’s for sure. Alla olika papper är iaf klara för avfärd, nu ska jag vara redo också. Kommer läsa igenom alla papper om familjen och processen en gång till för säkerhetsskull, lite som att plugga. Usch usch, snart är den jobbiga delen över och mitt äventyr tar sin början. Wish me luck!

Snart är det dags för att söka visumet för mitt år, och det är en rejäl hög med papper att fylla i kan jag meddela. Det är inget svårt att fylla i egentligen eftersom jag har alla uppgifter, bara det att det är utspritt lite här och där. Jag börjar bli lite nervös även fast det är några veckor kvar dit, men tankarna fladdrar snabbt. Vilka frågor kommer ambassaden fråga mig? Tänk om jag inte kan svaren? Vad händer då? Tänk om jag inte blir godkänd för mitt visum? Får bara hålla alla tummar och tår för att det ska gå igenom!