Dagarna rinner mellan fingrarna

Det är nu två dagar kvar tills jag sätter mig på planet mot New York, men det känns fortfarande inte verkligt. Väskorna står packade vid sängen, skrivbordet rensat, och jag fattar fortfarande inte att jag ska iväg om mindre än 48 timmar. Det går inte. Jag känner hur det bara kliar i fingrarna för ta väskan och dra nu på sekunden, men det känns så overkligt. Det kommer nog ta några veckor innan det slår mig rakt i ansiktet som en fet smäll, att jag inte får träffa alla fantastiska människor som annars är min vardag här hemma. Det känns skumt, men just nu är jag på topp. Packad och klar, redo för att dra.

11910832_711361872300993_1126568116_n

Presenterna till familjen är också färdiga! Lite smått och gott som passar familjens alla medlemmar. Bakning till min host-mother, Snöarmband till familjens damer, osthyvel (jag kommer förstöra deras ost om det bara används en vanligt kniv),  en väldigt informativ bok om Sverige allt från knäckebröd till populär musik. Massa godis också såklart! Ska nog även skaffa lite djungelvrål, inte för att jag gillar det, och de kommer definitivt inte gilla det. Skoj!

IMG_5733IMG_5739IMG_5747IMG_5755

I made it


11749662_692708810832966_777462176_nDagens möte på ambassaden var intressant… Innan jag kom in var jag hur nervös som helst, usch fy och blä. Hade glömt att ta kopior på vissa papper vilket gjorde att jag höll på att flippa som det kontrollfreak jag är.

När jag kom dit var det först en säkerhetskontroll där man fick lämna in sin mobil, den fick man då inte ha med sig in. Jag följde den gula linjen in precis som det sa, och jag började få lugnet tillbaka. ”Det var väl inte så farligt?” tänkte jag, något man inte ska tänka förens allt är helt färdigt. När jag kom in till ambassaden stod det en nummerlappsmaskin plus en säkerhetsvakt som man behövde passera innan man kunde sätta sig vid de andra 40 tysta personerna i rummet. Jag tänkte att jag bara kunde gå och ta min lapp och sätta sig, men nope. Mannen frågade hur han kunde hjälpa mig. Inte fan visste jag vad han kunde hjälpa mig med, visste knapp vad som väntade. Allt han ville höra var att jag var där för att fixa mitt visum, och där stod jag med 40 pers som lyssnade på min briljanta morgonengelska när jag började förklara varför jag var där. Jag ville bara döööö! Inte nog med att jag var döds nervös, HAN SKÄMDE UT MIG OCKSÅ. Fyfan, jag lovar att han bara gör så för förgylla sin dag och få sig ett litet skratt – svin. Fast jag skulle säkert också ha gjort så om jag jobbade där, hehe…

11749771_692708787499635_1232696775_nAja, allt gick bra tillslut, de ställde bara tre frågor 1. Vilken stat ska du till 2. Vem betalar resan & 3. Om jag fått familj (vilket var obvious eftersom jag redan fått stat, men iaf). Efter en timme var det klarrt och jag kunde fly därifrån! Nu ska jag bara vänta tills jag får tillbaka mitt pass och mitt visum :)

Ambassaden here I come!


Imorn tidigt tidigt på morgonen ska jag dra mig upp till den amerikanska ambassaden på intervju. Jag ska vara ärlig med att säga att jag är fett nervös över mitt möte, och inte nog med att jag troligen kommer behöva vänta i två timmar innan jag får komma in på intervjun… Vad kommer de fråga egentligen? Har läst på andra bloggar att de fick typ 4-5 frågor bara, men vilka frågor kommer de ställa? Tänk om jag inte kan svara på frågan! Holy shit, kommer inte kunna sova ikväll…That’s for sure. Alla olika papper är iaf klara för avfärd, nu ska jag vara redo också. Kommer läsa igenom alla papper om familjen och processen en gång till för säkerhetsskull, lite som att plugga. Usch usch, snart är den jobbiga delen över och mitt äventyr tar sin början. Wish me luck!

 

Visum på G


Snart är det dags för att söka visumet för mitt år, och det är en rejäl hög med papper att fylla i kan jag meddela. Det är inget svårt att fylla i egentligen eftersom jag har alla uppgifter, bara det att det är utspritt lite här och där. Jag börjar bli lite nervös även fast det är några veckor kvar dit, men tankarna fladdrar snabbt. Vilka frågor kommer ambassaden fråga mig? Tänk om jag inte kan svaren? Vad händer då? Tänk om jag inte blir godkänd för mitt visum? Får bara hålla alla tummar och tår för att det ska gå igenom!

Två nya systrar


Tjenis! Nu under senaste tiden har jag har mycket kontakt med min nya familj på andra sidan atlanten, och även tjejen från Australien. Mamman verkar vara extremt trevlig och älskar sin familj med alla dessa barn som ingår! Min nya host-sister och Australien tjejen har skrivit mycket med varandra, börjar ta reda på intressen och bara allmänt snack. Det finns några få timmar under dygnet då vi alla är vakna eftersom Michigan ligger sex timmar efter och Australien åtta timmar före, då skriver vi som om vi vill hinna med ett tåg! Det gäller att passa på. Mina två nya systrar verkar alltså inte vara så unga för sin ålder som jag trott, de är roliga och generösa! Det här blir bra trots allt :)

Jag har valt!

Jag tar tillbaka mina ord. De dagar som gått har jag legat mellan valet och kvalet, ska jag välja den här familjen eller byta. Antingen får jag en annan familj som jag skulle jämföra med min första familj om ALLT, eller ångra att jag valde min första.

Jag har pratat med Explorius och efter det kommunicerat med min värdmamma, som har förklarat väldigt bra och fått mig att förstå mer. Tjejen från Australien kommer inte heller bli ett problem, jag måste bara gå in med en positiv inställning. Jag kommer inte välja någon annan familj, en Haveman är vad jag kommer bli och det är jag glad för!

Svajiga tider


”Man ska aldrig pusta ut innan man är hemma” som min morfar brukar säga. Min familj har nu tagit in ännu en utbytesstudent som är 15 år och kommer från Australien – kul! (not) Hon verkar dessutom bete sig yngre än sin ålder enligt det jag uppfattade från hennes Facebook. Syrran i familjen är i samma ålder, vilket betyder att de troligen kommer att komma mer överens. Sen att den andra studenten har engelska som modersmål är ju ingen nackdel för henne heller. Bhaaaaaaa! Ja, nu är jag irriterad. Min organisation vill att jag skriver på överenskommelsen att jag godkänner detta, men vad händer om jag inte göra det? För jag kommer inte göra det. Antingen innebär det last-in-first-out eller att jag får vänta på en ny familj, och i nuläget känns det inte som att det spelar någon roll vilket.

Familjen verkar bra, men samtidigt extremt konstigt eftersom de har såpass många barn i familjen med totalt fyra olika efternamn, och inte nog med det så jobbar mamman som dagmamma för sex stycken barn på dagarna. Sen ska jag och den andra tjejen bo hos dem – hur ska de hinna med oss två samtidigt? Jag vet inte hur det är med Australian-girl, men jag vill bli en del av familjen och uppleva allt de har att visa!

Något som jag ofta säger är att ”det löser sig alltid i slutändan”, men ibland måste man kämpa sig fram dit. Imorn ska jag ringa och gnälla lite och få se vart det leder. Önska mig lycka till!

Det finns civilisation i Fremont


Sedan jag fick samtalet om min värdfamilj har det nästan varit det enda jag kunnat tänka på! Av bilderna som familjen skickade på sitt hus, mitt rum, duschen och när de står framför en ladugård med hästar, tror man att det är ute i ingenmansland. Att deras hus ligger på flera kilometers avstånd till nästa, men så var det såklart inte. Idag har jag utvecklat min research med spionhjälp av Emma, vi tog oss in i området, tog en promenad och hittade tillslut mitt hus. Det är knappast någon håla på nischen, det ser ut som en mysig liten amerikansk stad. Men vem vet, skenet kan bedra. Hoppas inte!

My Future Family


Jaha, den väntan varade ju inte länge… Idag fick jag min värdfamilj! Det dröjde bara två månader, och det kan jag säga är snabba bud om man jämför med andra. Jag kommer bo i Fremont som ligger inom Grand Rapids område i Michigan.

Fremont är en liten ort väldigt nära Lake Michigan och en stor nationalpark. Det bor ungefär 5000 människor där och deras stora intressen är självklart idrott likt alla andra delar av USA samt FFA. Vad skulle ni gissa att FFA står för? Famous and Fabulous America kanske? Ha, trodde ni ja – FFA står för ”Future Farmers of America”. Ja ni läste rätt, nu blir det traktor till skolan jihaa! Jag är trots allt där för att upptäcka nya saker, och det kommer jag minsann göra 😉 Sen är det inte långt till Chicago och Detroit, inte något fel med det!
 
MI_21803 fr6738

Familjen verkar väldigt trevlig vilket är det absolut viktigaste. Inte för att jag har pratat med dem än, men det är den känslan jag har fått från det de skickat över till mig. De har fyra barn i åldrarna 15, 12 och två sjuåringar, plus att pappans syskon bor i husen och de är 18 & 19 år gamla. Väldigt stor ålderskillnad, men det blir trevligt med några äldre också. De har också två hundar och en katt, men det bästa av allt – de har en anka. En anka! Vad gör man med en sånt husdjur? Sitter man i vardagsrummet med Bunny som den heter, i knät och klappar lite? Nä så kommer det självklart inte vara, men är bara lite fascinerad över att de har en anka.

Ni undrar kanske vad min första tanke var när jag för första gången hörde det här av min kontaktperson från Explorius, och det ska ni allt få veta: Vad i pipsvängen är det här? Vad har jag gett mig in på nu egentligen? Exakt så var min tankegång, men ändrades snabbt efter att jag fått läsa mer om vad familjen gillar att göra. Min familj är inga bönder, men Michigan vill ju såklart visa upp sin stolthet. Verkar som en familj med fötterna på jorden och som vill göra mycket saker, är fortfarande taggad till 1000 för det här!